Jag kan inte släppa fram tårarna som bränner bakom ögonlocken, kan inte visa mig svag en gång till. jag lovade ju mig själv att vara stark!
men den gör mig ledsen, förtvivlad och om nånting så är det den som får mig att säga stopp.. jag kan verkligen inte få bort bilden ur mitt huvud hur mycket jag än försöker, jag vill absolut inte ha den där. förlåt


Piteå stad är skit, eller är det jag som gör det så? har jag mig själv att skylla som satt mig i den sitsen? jag vet inte men jag vill inte vara kvar samtidigt som jag inte vill fara, på nått vis känns det som en trygghet här. fast en dålig sådan. Febbas födelsedag & Julafton var anledningen till att vi kom, men nu är det över.. gör jag rätt i att fara då?
äsh fan va är de här? jag orkar inte yra på längre, julafton var bra. spenderades hos mormor med släkten från den sidan och febba :) känns som om de var länge sen jag var så glad en hel kväll, men de var trevligt =)
Jag måste sova mera, jag är trött. och jag älskar dig så otroligt mkt,..

slut på yr nu. Hejdå!

finns ingen bättre, så sjukt bra du är <3
tusen hjärtan till dig, du är den bästa jag har!

jag har gett det sexton månader men kan fortfarande inte släppa det, jag kan inte sluta se bilderna framför mig, jag kan inte sluta tänka på det dagligen, jag kan fortfarande inte förstå hur man kan såra någon så? jag vet jag var ingen ängel, men jag skulle aldrig såra dig så hårt. jag borde gå vidare men de verkar inte spela någon roll hur många gånger jag än bestämmer mig för att börja om, blunda för det som varit.. jag kan inte, varför straffas jag så? de skulle ju vara tusen gånger bättre att slippa bara tanken & bilderna. jag mår illa bara att ens komma nära det.. kanske är detta ett tecken att jag aldrig kommer glömma och kunna gå vidare förens jag gör något åt saken? det känns hårt, och de kommer vara tusen gånger jobbigare, men blir det kanske bättre med tiden allafall?

men.. jag kan fortfarande se dig i ögonen.. är inte det posetivt? 


om&omigen,,.