jag har gett det sexton månader men kan fortfarande inte släppa det, jag kan inte sluta se bilderna framför mig, jag kan inte sluta tänka på det dagligen, jag kan fortfarande inte förstå hur man kan såra någon så? jag vet jag var ingen ängel, men jag skulle aldrig såra dig så hårt. jag borde gå vidare men de verkar inte spela någon roll hur många gånger jag än bestämmer mig för att börja om, blunda för det som varit.. jag kan inte, varför straffas jag så? de skulle ju vara tusen gånger bättre att slippa bara tanken & bilderna. jag mår illa bara att ens komma nära det.. kanske är detta ett tecken att jag aldrig kommer glömma och kunna gå vidare förens jag gör något åt saken? det känns hårt, och de kommer vara tusen gånger jobbigare, men blir det kanske bättre med tiden allafall?

men.. jag kan fortfarande se dig i ögonen.. är inte det posetivt? 


om&omigen,,.