jag ångrar mig och det är bara förnamnet av hur jag känner. fysatan vilken ångest, snälla kan ingen bara komma och plocka den ur mig? hela min kropp bara säger ifrån, har varken kraft eller lust till nånting annat än all min oro och ångest. jag vill bara spola tillbaka tiden till måndagkväll och hålla min käft stängd. varför ska den alltid vara så stor?