du var den som fick mig att le åt allting som gick fel. men vart är du nu? i din närvaro känner jag mig bara som ett stort misstag som inte är värd mera än vad du slänger i papperskorgen. jag intalat mig själv varje kväll att felet sitter hos mig, att det är jag som sårat dig och det kan inte bli sämre än vad de är så allting blir mycket bättre dagen därpå, sluter sedan ögonen för att sedan vakna upp och se allting brista igen. samma visa varje dag, har ingen kraft kvar längre och ställer mig samma fråga igen, kommer det nånsin bli bättre?