Alla har vi våra ljusa och mörka stunder. Det går som i vågor och vi vet att när vi haft det mörkt så klarnar det upp snart och tvärtom.
Fast än jag vet att det blir bättre med tiden så kan jag inte tänka mig det. Jag är ledsen, sårad och helt tom.
Jag kan inte förstå hur nånting så fint kan göra så ont. Släpper jag det så försvinner den smärtan.
Samtidigt som jag vet att det kommer ny smärta. Och jag vill inte känna någon smärta.
Vad var det som gick så snett? det var verkligen det vackraste jag visste och fortfarande vet..
Jag vill inte lämna det men jag orkar inte känna denna smärta mera.
Jag känner mig så ensam.

tider läker alla sår? men då måste väl väl vilja det också?
Så hur gör jag som inte vet då?

kraften tar slut..