Som jag berättade tidigare så har det varit lite glest här i bloggen dom senaste dagarna och det hade ju sina anledningar, vilket det egentligen har varenda gång.. Men som ni säkert kommer ihåg så skrev jag att jag var i Luleå för någon dag sen på ett hemligt uppdrag? Var nämligen på en jobb interjuv och ville inte säga nånting om det förens det var klart om jag fick jobbet eller inte. Och lyckligtvis vaknade jag av ett telefonsamtal från killen dagen efter som sa att jobbet var mitt så jag skulle befinna mig i Sundsvall onsdag klockan 13.00 lycka var det enda jag kände, jag visste att jag var svag men att jag skulle fasiken klara det om jag bara la manken till! Började packa med mig det han sagt till mig och ringde samtal så det ordnade sig med boende och allting. Var beredd på att lägga mig tidigt tisdagkvällen så jag kunde starta strax efter sex på onsdagmorgon.. Men klockan började närma sig två på tisdagseftermiddagen och jag skulle till min överläkare för samtal och kontroll. Åkte dit med ett stort leende på läpparna och därifrån med gråten i halsen... 

Han och min "vanliga" läkare ville inte att jag skulle tacka ja till jobbet och heller inte åka på utbildningen till det. Utan istället sjukskrev dom mig 1år ETT HELT JÄVLA ÅR på en gång och skrev ut en massa nya mediciner och ville ha mig på dagvården igen. Dom trodde att om vi tog tag i problemet i tid så skulle det kankse inte behövas fem år utan kanske skulle jag klara av det mellan 2 till 4år.. Jag är myndig och en egen person fast verkade inte ha så mycket att säga till om, utan fick samma svar tillbaka varje gång jag sa nånting - "Vi vill bara ditt bästa och det är för ditt eget bästa. I längden är det de rätta så du kommer tacka oss när vi är klara!"
Dom har nu skrivit över mig till Enhet A igen och ska iväg till läkaren på Tisdag för koll av alla värden osv sen kommer nog dagvården att dra igång under veckan..
Jag kan inte vara positiv och tänka att allt löser sig, när jag inte längre vill hoppas på det. Jag ville lösa det själv men den friheten tog dom ifrån mig på två minuter så nu är jag beroende av någon annans hjälp som jag så länge hade lovat mig själv att inte bli igen. Det värsta är inte att behöva åka dit och spendera flera timmar varje dag, utan det är sveket till mig själv....