Heeeej mina kära!

Vet inte vart jag ska börja, har hunnit hända så mycket den senaste månaden som jag varit inaktiv här. Mitt psyke har rasat helt, jag känner mig helt sänkt, krossad och förstörd. Minst sagt levande. Det har bara blivit för mycket, jag kan inte hantera allting bra när det kommer samtidigt. Men jag lever. Jag har kul, jag försöker se positivit på det mesta och jag blickar framåt även om jag tittar tillbaka ibland och saknar. Min lägenhet står tom, eller tom är den ju inte men jag har packat mina väskor och åkt till Elin, här lär jag stanna ett tag. Iallafall Juli månad ut. Jag vill inte vara ensam, för då tränger sig tänkandet på och det är vad jag vill undvika. Det får mig bara att blicka tillbaka, sakna, bli ledsen och vilja ändra ännu mera. Jag är slut, min energi ligger på minus. Jag går på sparlågan och hoppas att den ska fyllas på.

Alla kommer vi nån gång i livet till en fas där allting känns meningslöst och vi tycks känna oss redo att ge upp. Men det är då vi behöver vara starka och inte tillåta oss själv att må dåligt. Om tio år så sitter jag knappast här och är ledsen över samma saker som idag. Det kommer nya och vi passerar dom gamla. " Det vi inte dör av, gör oss starkare! "
Och det stämmer så jävla bra in, jag har tidigare varit i liknande faser när jag kännt att jag orkar verkligen inte mera och att denna gången är värst. Men ändå sitter jag här igen efter varje gång. Det kommer komma nya problem och kanske känns dom jobbigare efter varje gång, men då har vi mera erfarenheter efter varje gång också som får oss att klara det vi inte tror att vi klarar. Vi blir starkare efter varje gång!

Men sommaren har just börjat, jag är singel, jag är ute med mina vänner och jag har min familj bakom mig som alltid finns att ramla tillbaka hos för att peppa mig upp igen. Jag VET att jag kan om jag VILL. Jag måste bara ge det tid också..

Nog om det nu, livet är tufft ibland. Nu ska jag lägga mig här ute på terassen med Elin och steka :)
Glad sommar!