Härligt med lite sol ute, tråkigt att det ska blåsa så kalla vindar bara. Men just idag spelade det inte så stor roll eftersom jag ändå tillbringat hela dagen inne, tvättat åtta maskiner, packat upp resväskan och städat litegrann. Nu sitter jag dessutom och väntar att klockan ska gå så jag kan ta Tindra under armen och cykla iväg till mormor och morfar för middag och pluggning.

Mitt i allt städande hittade jag en vit påse med en massa gamla brev, minnen. Kunde inte låta bli att läsa igenom hela bunten och gråta en skvätt, jag vet att jag inte borde men jag var bara tvungen att göra det. Dem flesta var mellan mig och F och det svider fortfarande av att bara tänka på det.. Vad var det som gick så fel? Varför gör denna smärta så mycket ondare än fysisk smärta? Vad kommer hända härnäst?..